Trosuppfattning.
Filosoferade i min ensamhet lite runt ämnet religion idag, närmare bestämt den religion som majoriteten av den troende skaran som befolkar fosterlandet (Sverige, kanske?) föredrar; Kristendom. Har många gånger försökt att ge mig i kast med att med öppet sinnelag och alla fördomar lagda åt sidan ska mig en ny, mindre trångsynt uppfattning om Kristendomen.
Varje gång har jag dock kommit fram till samma sak; Religion är amsagor för svagsinta människor som är vettskrämda av tanken på att döden skulle kunna innebära slutet. De måste ha sin övertygelse om ett liv efter detta för att inte trilla in i någon form av kollektiv psykos.
Om man börjar tänka efter vad kyrkan har åstadkommit genom åren, går det då att dra en annan slutsats än den att de varit ansvariga för väldigt många fler onda gärningar än goda? Korståg, häxbränningar, tortyr och massavrättningar färgar kyrkans tidslinje blodröd på dess väg genom historien. Utbrytargrupper som Livets Ord och Jehovas Vittnen skyddar medlemmar som begått sexuella övergrepp mot barn från vårt rättsväsendes långa arm, efterom de anser att sådana "tvister" bör lösas inom församlingen genom någon sjuk form av "gudomlig rättvisa".
En av anledningarna till att jag inte haft något större intresse av någon kyrklig bot och bättring är också att jag inte tar åt mig av skräckpropagandan av ett stundande helvete till följd av mitt osunda leverne. Jag menar, bor man i de kyligare delarna av världen så låter en varm plats med en skönt sprakande brasa inte så jävla illa, trots allt. Hade de istället hotat med att jag i helvetet skulle bli tvungen att titta på repriser av "Days of Our Lives" samtidigt som David Hasslehoff sjunger "Looking For Freedom" á capella i mitt öra i all evighet....
...då skulle jag börja bli rädd på riktigt.
Fred - Ut!
